Ironman Kalmar 2016

Denna tävling var som jag tidigare skrivit om mer som ett test än ett lopp. Jag gick in i detta med låga förväntningar rent tidsmässigt och även om jag mentalt var redo för start visste jag inte hur kroppen skulle reagera efter några timmar. Så det var dubbla känslor när jag gick mot startfållan. På ett sätt var jag lugn och avslappnad för om det var någon gång jag kunde köra en Ironman utan press var det väl nu, bara två veckor efter Norseman. Å andra sidan var det svårt att inte känna spänningen och bli lite smittad av alla laddade triathleter omkring mig. Omkring 2500 kom till start och jag kände mig inte direkt ensam när jag letade upp min fålla att starta i. Efter en grymt vacker nationalsång och grymt skön Kenta-sång så gick starten och vi började vandra ner mot vattnet. Jag kunde inte låta bli att tänka på att det kändes som om man blivit drabbad av masshypnos och vandrade mot en avgrund :)

Jag hade ställt mig i mitten av 1.10-fållan för även om jag simmade på en långsam tid i Norge visste jag att jag hade mer i mig. Hoppades jag i alla fall .... Det kändes ganska kallt den första biten men snart fick jag upp värmen och körde på ut mot första vändbojen. Strax före startskottet hade en massiv dimma kommit in över Kalmar sund och det var tur att de satt upp många bojar för man såg inte långt där i vattnet. Att sikta på landmärken var bara att glömma då man knappt såg fram till nästa boj. Hur som helst så hade jag placerat mig perfekt. Inte den minst knuff och jag behövde vare sig simma om eller bli omsimmad utan det var bara att glida med i klungan. Det kändes oerhört lätt och jag kunde ligga på fötter väldigt stora delar av simningen. När vi var ungefär vid piren med Kalmar-skylten så märkte jag att jag drog ifrån de jag hade omkring mig och därifrån simmade jag om en hel del. En helt perfekt simning och jag klev upp på en tid tre, fyra minuter bättre än väntat med mersmak. Kul! När jag hoppade på cykeln stod morsan och Ronja och hejade och synen av en glad Ronja bar jag med mig i minnet under dagens lite tyngre stunder.

 

Simning: 1.09:38. 88:e tid i AG och 529:e totalt.   

Ut på cykeln kändes det bra. Det blåste inte mycket och temperaturen var perfekt. Jag såg några omkring mig som hade massor av kläder på sig men det tror jag de ångrade för det var långt ifrån kallt. Det verkade som att jag var omgiven av skapligt jämnstarka cyklister för jag tyckte jag hade folk omkring mig hela tiden. Ute på Öland tror jag inte jag cyklade längre ifrån någon än 20 meter vid något tillfälle. Stundtals var det nästan svårt att hålla regelmässig lucka men överlag såg jag oerhört lite drafting omkring mig. Där jag låg försökte de flesta hålla avstånd vad jag såg så det var schysst! Hela svängen på Öland kändes stabil även om jag av någon anledning var ovanligt pissnödig. Tror jag pissade sex gånger bara på Öland men det var bara att börja trycka lite extra salttabletter så var det problemet ur världen resten av dagen. Jag började nu bli stel i rygg och nacke och jag såg fram mot att få se Ronja och höra henne skrika heja pappa.

Förra året stod jag själv i publiken och tittade på när cyklisterna varvade och tusentals hejade på. Jag blev avundsjuk då och det var precis så underbart som jag hade hoppats att cykla in mot rondellen med täta åskådarled flera hundra meter. Slingan på fastlandet hade jag cyklat förut och kände till den men det började bli segt nu. Det var dock väntat så jag gjorde ingen affär av det utan fortsatte bara med att peta i mig energi och dryck samtidigt som jag försökte hålla humöret uppe. Det var skönt att påbörja sista milen och sedan glida in mot den andra växlingen. Det gjorde fruktansvärt ont att springa barfota på asfalten men att se mina supporters vid staketet piggade upp! Snart var jag på väg ut på löparbanan.

Cykeltid: 5.34:39. 112 i AG och 657 totalt.

Ja, vad ska jag säga om löpningen. Planen att springa väldigt långsamt försökte jag hålla och under första varvet så tyckte jag att runt 5.25-5.40/km kändes perfekt. Det var ju bra då den farten skulle motsvara en mara på under fyra timmar och det skulle jag vara grymt nöjd med. Ut på andra varvet sprang jag en stund med Esad som gick ut på sitt första och det var trevligt. Det var mycket folk längs löpbanan som hejade och jag träffade många bekanta både bland löparna jag mötte och i publiken. Riktigt skoj och andra varvet var hyfsat snart avklarat även om farten nu låg på 6min/km och jag började ställa om målsättningen till att möjligen klara elva timmar totalt. I depåerna körde jag en standardvariant med vatten, chips, citron, cola och vatten vilket funkade bra. Jag hade ingen energidipp utan det var helt enkelt benen som tackade för sig till slut. När det var en mil kvar tyckte mina ben att det var dags att sluta och det blev helt plötsligt oerhört tungt. Jaja, jag fick vara glad att det höll så här länge ändå. Det blev med andra ord överlevnad in i mål men jag var fast besluten att hålla mig springandes/lunkandes och det gjorde jag. Det gick inte fort men jag gick inte något förutom några steg vid depåerna. Det gjorde så ont att jag knappt kunde njuta sista biten men till slut var jag på upploppet och kunde falla ihop snyftandes i målområdet. Så underbart att gå i mål!

Löpning: 4.18:17
Totalt: 11.08:15. 126:a i AG och 695:a totalt. 

Reflektionen nu efter loppet är att det är fantastiskt vad kroppen klarar så länge som huvudet är med i leken. Jag är övertygad om att det var min inställning som tog mig runt och sedan när det större delen av dagen ändå gick bättre än väntat så var det ännu lättare att hålla sig positiv. Inför loppet så var jag sugen och såg fram mot det och faktum är att jag egentligen kände av tävlingen två veckor innan förrän sista milen på löpningen. Det är såklart möjligt och rimligt att jag hade kört på kanske 10.30 - 10.40 om jag inte kört Norge men jag tycker jag presterade bra. Bättre än vad jag själv trodde och det känns bra. Nu några dagar efter loppet är jag fortfarande glad och jag tänker på framtida tävlingar. Vi får se vad det blir nu framöver men detta var min 10:e Ironman-distans och kanske räcker det så. Samtidigt så börjar suget att köra snabbt igen komma men till att börja med ska jag smälta detta och njuta.

Stort tack till Ronja som var den största källan till min positiva energi och till morsan som ställde upp och kom ner när Marika tyvärr inte kunde vara med.

\Mikael Selvin

PS. Kika gärna in på min coachingblogg: https://mstricoach.wordpress.com/2016/08/22/ironman-kalmar-ska-du-anmala-dig/ DS.

Norseman + Kalmar = Sant?

Två fjuttiga veckor mellan loppen. Ja, det är klart det går men är det något jag klarar? Inte för att det har lockat mig tidigare direkt men i år dök möjligheten upp då jag redan hade anmält mig till Kalmar när jag vann platsen till Norseman i lotteriet. Först tänkte jag stryka mig från Kalmar men sedan gick tiden och till slut så bestämde jag mig för att behålla platsen för att ha den lite som en reserv i fall Norseman hade gått åt skogen. Sedan gick det ytterligare lite tid och jag insåg att det kanske skulle vara lite skoj att testa en sådan här grej. En av de enligt mig coolaste triathleterna Petr Vabrousek som kör minst en Ironman i månaden och utöver det massa andra lopp är ju ett levande bevis på att det går men å andra sidan kanske det inte är helt relevant att jämföra sig med honom :)

Hur som helst så har kroppen känts bra efter Norge och även om det finns en liten trötthetskänsla så känner jag mig inte sliten någonstans. Jag har ingen träningsvärk och det har funkat att genomföra några träningspass. Jag känner mig sugen och är i nuläget helt övertygad om att jag kommer runt om jag startar. Det är viktigt för mig att känna för det. Jag skulle aldrig starta om jag inte hade planen att fullfölja så vi får se. Jag tar definitivt beslut dagen innan men just nu känns det relativt bra.

Om jag inte hade kört Norseman innan så hade jag gissat att jag idag har en kapacitet som ligger runt 11 timmar. Jag tror jag skulle kunna simma på 1.15, cykla på 5.45 och sedan springa på 4 blankt ungefär. Det ska bli spännande att se hur kroppen reagerar. Om jag får gissa så kommer det nog till största del ändå handla om den mentala kampen. Rent kroppsligt så borde jag ändå kunna ligga ganska nära min grundkapacitet men frågan är hur sugen jag är på att plåga mig. Ja, vi får se helt enkelt. Hur som helst så kommer jag som vanligt försöka ha roligt. Och klarar jag det så lägger jag min tionde tävling på denna distans till handlingarna vilket är en lite rolig milstolpe.

Lycka till alla ni som kör i helgen! För lite tips så här i tävlingsveckan så läs gärna detta inlägg i min coachingblogg: https://mstricoach.wordpress.com/2015/06/23/tips-och-rad-raceweek/

Ett tips till er som ska följa tävlingen så rekommenderar jag appen IronMobile. Mycket mer stabil än ironmans ostadiga hemsida och mycket enklare att ha allt i en app på telefonen. Det man måste göra är att lägga in de deltagare man ska följa på förhand men det är inga problem.

\Mikael Selvin

Norseman 2016

Jag var nu uppe på den högsta punkten av cykelbanan och i takt med att höjdmeter efter höjdmeter betades av sjönk lufttemperaturen. Det var extremt blåsigt och jag kände att jag snabbt blev nedkyld. Nu såg jag fram mot att möta upp mitt supportteam som enligt plan skulle förse mig med lite varma kläder. Jag tittade mig om i dimman men förgäves. Ingen support i sikte. Vad hade hänt? Jag stannade till och drog på mig mina lösa ärmar och tunna handskar som jag lyckligtvis hade i fickan och rullade iväg ut på Hardangervidda. Efter några kilometer frös jag något enormt och hann tänka att det är i alla fall tur att det inte regnar. Givetvis öppnade sig himlen två minuter senare och nu trodde jag på fullaste allvar att jag inte skulle klara mig. Det blev värre och värre och jag kände att kroppen skakade allt mer. Krisplaner började formas men plötsligt rullade bilen upp bredvid mig som en skänk från ovan. Sällan har jag blivit mer glad av att se någon i hela mitt liv. Kleberg vevade ner rutan och frågade vad jag behövde och jag skrek VÄRME! 


Dagen började dock väldigt behagligt. Sömnen hade varit relativt bra och då allt var i sin ordning dagen innan var vi snabbt på väg ner till växlingsområdet med glatt humör. Med mig på min sida på detta äventyr hade jag Mikael Kleberg och Daniel Ögren. Kleberg var dessutom med förra gången jag körde loppet så det var med helt annat lugn jag tog mig an utmaningen denna gång. Vädret var kanon med skön temperatur och uppehåll så efter incheck önskade de mig lycka till och jag klev på färjan som skulle ta oss ut till startpunkten. Stämningen på båten var god och jag hade det ganska trevligt och småpratade med de som satt runt omkring mig. När det var 20min till start gick vi ner till bildäcket och det var en grym känsla att stå där och insupa atmosfären. Det märktes nu att folk blev laddade och det gick inte undvika ett visst pirr när man stod och väntade på att rampen skulle fällas ner. Jag var bland de första som hoppade i det hyfsat varma vattnet och simmade fram till startlinjen och inväntade signalen.

 Simningen gick bra. Det var såklart mäktigt att ligga där i fjorden tidig morgon och tänka på att det är sjukt djupt där vi simmade men jag kan nog säga att jag njöt större delen av simningen. Det var blåsigt och vågorna gick förhållandevis höga men vi simmade med vågorna så det funkade bra. Det är en simning som är väldigt lättnavigerad då man håller sig längs med kanten fram till en gul boj och sedan i princip rakt mot uppstigningen. Det gick inte direkt lätt men jag tycker ändå att jag var stark hela vägen och tappade inte placeringar vad jag märkte. Jag hade också folk omkring mig nästan hela tiden och försökte ligga på fötter så mycket som möjligt. Efter den gula bojen vände vi upp mot vågorna och här gick det lite trögt men överlag kändes simningen otroligt bra. Jag blev därför förvånad när jag klev upp på 1.22 men jag bestämde mig direkt för att inte bli besviken utan fokus på snabb växling och ut på cykeln. En tid säger inget utan att ha något att relatera till och det visade sig i efterhand att strömmarna var emot oss så alla hade några minuter sämre än beräknat.

 Ut på cykeln tog jag det lugnt och försökte få igång benen på det platta partiet innan backen på över 25km satte igång. Förra gången jag körde här blev jag knäckt av att backen aldrig tog slut men nu var jag mentalt förberedd och hade dessutom en lite lättare utväxling på cykeln så det gick bra. Visst, det var brant, långt och jobbigt men jag hade ingen svacka utan kunde till och med njuta lite av den otroligt vackra naturen. Backen upp mot Dyranut är helt klart en av de häftigaste cyklingarna jag upplevt. Otroligt fint! När toppen närmade sig så var jag väldigt positiv, både för att benen var pigga och för att vi hade medvind vilket skulle bidra till en trevlig och snabb cykling fram till Geilo. Som jag nämnde i inledningen så vändes snart dessa positiva känslor till något helt annat men en sak fanns det faktiskt att vara väldigt glad över. Hade det varit samma vind fast motvind så hade jag nog dött bokstavligen talat. Uppe på toppen låg temperaturen runt sex grader och när det började regna var det inte direkt skönt. Det som hade hänt var att mitt supportteam fastnade i bilköer och samtidigt som jag frös röven av mig så satt de andra i bilen och var superstressade. De stod still i över en timme men till slut kom de loss och gav sig ut på jakt efter mig.

När de kom ifatt mig så startades omgående operation uppvärmning. Kleberg som är gammalt befäl tog kommandot och styrde upp både kläder och varma drycker som han blandade till i bilen. Daniel körde och jag bara gjorde som jag blev tillsagd och faktum är att det löste sig. Som tur var hade jag med en stor mängd kläder och teamet hade fixat termosar med varmt vatten så det fortsatte vara svinkallt ända ner till Geilo som är halvvägs men jag kände att kroppstemperaturen vände uppåt i alla fall. Vi varierade lite mellan olika kläder och de försökte torka det blöta inne i bilen så gott det gick och jag säger det rakt ut. Hade jag inte haft Kleberg och Daniel med mig i det läget så hade jag inte kommit i mål och kanske hade jag legat infrusen i något dike uppe på fjället :) 




Efter Geilo så kommer del två på cykelsträckan kan man säga. Där börjar klättringarna igen och det är fyra toppar som ska besegras innan man får köra nedför sista 25km in mot den andra växlingen. Fördelen med backar i det här läget var att jag inte blev nedkyld av fartvind och att jag var tvungen att ta i för att komma upp så uppför den fjärde backen kunde jag till och med ta av mig lite kläder. Vädret fortsatte vara dåligt hela cyklingen men temperaturen hade i alla fall klättrat upp till behagliga +12 så det var inget större problem. Jag kände mig lite seg och det gjorde mer eller mindre ont överallt men överlag så höll jag ett hyfsat tempo. Tålamod var nyckeln idag och skulle jag ens komma i mål så var jag tvungen att anpassa farten efter min form och det lyckades. Jag hade ett leende på läpparna större delen av dagen och många andra team frågade mig hur jag kunde se så pigg ut men det var min överlevnadsstrategi. Race with a smile! Inte blir eländet bättre av att vara sur och bara tänka på hur jobbigt det är :) Inför sista utförskörningen så tog jag på lite extra kläder och rullade så småningom ner till växling nummer två i skapligt skick. Det blev ett komplett ombyte då jag ville ha torra kläder i början av löpningen i alla fall. På Norseman nästan uppmuntrar man nakenhet i växlingsområdet så självklart tog jag mitt ansvar och visade lite rumpa. När jag sprang iväg så visade funktionärerna min position och den var 159 när jag sprang ut från T2 ...

I detta lopp får bara de 160 första deltagarna vid 32,5km på löpningen fortsätta och gå i mål på den beryktade Gaustatoppen. Går man i mål på den toppen får man en svart tröja. De övriga får fortsätta i en annan riktning och gå i mål 10km längre bort på en mer flack avslutning nära hotellet. Förra gången jag körde loppet plockade jag en svart tröja relativt "lätt" och hamnade då på plats 69 har jag för mig så givetvis var den svarta tröjan lite av ett delmål även denna dag och under cyklingen trodde jag ärligt talat att jag hade lite marginal men så var det inte. När jag sprang ut på löpningen förstod jag att det kunde bli svårt. Dels så hade jag tunga ben efter cyklingen och dels så tänkte jag att det skulle mycket till om jag inte skulle bli omsprungen av några stycken i alla fall. Det var lite surt att ligga så precis på gränsen men återigen så styrde jag om mitt fokus till att vara positiv. Om det nu var så att 160 personer än mig var snabbare idag så var det ju så. Jag kunde bara påverka mitt eget lopp och jag höll mig till planen som var att försöka springa kontrollerat fram till 25km och sedan göra allt jag kunde för att klara av Zombie Hill så raskt som möjligt. Och jag sprang första 25. Visserligen med några gångpauser när jag åt och drack men jag sprang hela vägen även om det gick långsamt och det är jag nöjd över.

När vi kom till check-pointen innan Zombie Hill som är en jävla backe på 7km med en snittlutning på 9,5% låg jag på 171:a plats. OK. Mitt team försökte peppa mig att försöka och kunde jag bara springa om 11 personer de kommande 7km så skulle saken vara i hamn. Sagt och gjort. Kleberg snörde på sig löpskorna och tog vätska och energi åt mig och sprang bredvid. Jag satte fart och gav allt i början med lätt jogg varierat med promenader men tyvärr plockade jag inget på de framför. Jag såg tre personer i början men de gled sakta ifrån och då försvann också lite av min motivation. Men det handlade också om mina ben som var rökta. Jag hade liksom ingen power i detta läge och det var bara att kämpa sig upp så gott det gick. För att ta placeringar i denna stigning måste man springa men det gick inte. Det var skönt att komma upp till 32,5km och i det läget hade jag accepterat att jag inte skulle nå toppen denna dag. Jag småpratade lite med tävlingsläkaren som kollade oss och med funktionärerna på plats innan jag drog iväg mot målet som skulle innebära vit tröja.

Det var upplagt så att det var 4km landsväg fram till hotellområdet och sedan skulle man springa 10 varv på en liten slinga som var ca 600m. Det var såklart inte samma känsla som att bestiga Gaustatoppen men jag försökte njuta och ta in upplevelsen. Det var en fin stämning bland deltagarna och funktionärerna och ingen hade direkt bråttom. Jag sprang och snackade med alla möjliga och ibland sprang man ett varv eller två med någon annan. Till slut var det dags för mitt sista varv och självklart följde mitt supportteam med på detta varv och det var skönt att kliva över mållinjen som en Norseman!

Nu kanske ni tror jag att jag är missnöjd med att "bara" få den vita tröjan men jag är väldigt stolt och glad över min insats. Jag är också stolt över mitt team som gjorde ett jättejobb denna dag. Det var extrema förhållanden och det var väldigt tufft där ute. Jag gjorde något som ändå är ganska mäktigt måste jag säga. Jag ska inte tjata mer om hur fantastiskt detta lopp var men jag avslutar med att säga att allt ni hör om Norseman stämmer. Anmäl er. Ni kommer inte ångra er! 

Stort tack till Daniel och Mikael! Och stort tack till min familj som låter mig göra sådana här tokigheter! :)

Reportage och resultat: http://nxtri.com/wet-wet-cold/

\Mikael Selvin

Inför Norseman 2016

Det är med blandade känslor jag blickar framåt mot helgens äventyr men i det stora hela är jag väldigt förväntansfull. På lördag ska jag än en gång ta mig an en av triathlonsportens mest mytomspunna tävlingar. Det är givetvis Norseman jag pratar om och förra gången jag körde (2010) så behövde jag nog förklara mer men idag är nog de flesta som är det minsta intresserade av triathlon väl medvetna om detta lopp. Det är egentligen svårt att kort förklara varför över 3000 personer lockades av att ansöka om en av ca 200 platser till årets upplaga men jag kan i alla fall berätta varför denna typen av lopp attraherar mig. 

För mig så handlar Norseman inte i första hand om prestation, tider eller placeringar. Det handlar inte om ett stort expo-område. Det handlar inte om discomusik och en hyperaktiv speaker i tävlingsområdet. Det handlar inte om tusentals åskådare som hejar på i varje hörn. Nej, det är i princip det motsatta. Norseman har en tuff bana som givetvis lockar men de har också skapat en atmosfär runt loppet som är svår att riktigt greppa. Jag antar att det till viss del är lite samma sak som den attraktionskraft Ironman Hawaii har på oss. Det är liksom otänkbart att skapa stämningen och allt runt omkring på en annan plats. Jag minns förra gången jag kom fram i Eidfjord där starten går och blev fullständigt hänförd av den vackra platsen och stämningen som rådde. 

Jag har kört ganska många triathlontävlingar men Norseman är den mest minnesvärda alla kategorier. Du blir utkörd 3,8km ut i en fjord och får hoppa i vattnet och sedan är du utlämnad till Norges fantastiska natur resten av dagen. Under hela loppet är du utan support från tävlingen och det är kanske den häftigaste grejen med detta lopp. Du måste ha med dig ett eget supportteam och då triathlon generellt är väldigt individuell så tillför detta en ny dimension. Utan teamet som langar vätska och energi, hejar och stöttar i både med- och motgång och som är med mig hela dagen skulle jag inte klara mig. När jag förhoppningsvis går i mål lördag kväll är det inte enbart min egen prestation utan något jag delar med mitt team som består av Mikael Kleberg och Daniel Ögren.

På torsdag drar vi iväg på vårt lilla äventyr och som vi ser det ska vi ha en trevlig weekend i Norge. Tävlingen får vi på köpet :)

Tävlingens hemsida: www.nxtri.com

Här är min rapport från 2010: http://mickeselvin.blogspot.se/2010/08/norseman.html


Jag återkommer såklart med rapport efter loppet.

\Mikael Selvin