Många är nu klara med sitt största mål för året i och med Kalmar Ironman. Det verkar ha gått bra där nere i år igen arrangörsmässigt med tanke på vad man hört och läst nu i efterhand bortsett från en trång simbana men det löser sig nog till nästa år. Dock verkar många ha presterat sämre tider än vad de räknat med och det är då lätt att per automatik bedöma sin insats som icke godkänd. Jag förstår detta. Jag har själv gjort samma misstag i min karriär men faktum är att den dagen man slutar tänka på tider och i stället mäter sin prestation i andra mått blir både träning och tävling roligare och mer avslappnat. Tänk vad trist det skulle vara om man efter ett "misslyckat" lopp deppade ihop och tröttnade på sporten. Nä, det vill vi inte vara med om! Några tips från mig som fått lära mig den hårda vägen att allt inte räknas i PB:n:
Älska idrotten triathlon
En av de största riskerna med att träna inför en långdistanstävling är att oerhört mycket tid och kraft läggs med egentligen en enda dag i sikte. På gott och ont. Lyckas man med sina mål och kanske till och med presterar bättre än man trodde innan så är det enorm kick. Går det dåligt så är det lätt att se hela det gångna året som misslyckat. Satsa på några andra lopp också på vägen och tänk på triathlon omfattar flera olika distanser. På detta sätt får man dels tävlingserfarenhet som man givetvis har nytta av på den stora dagen och dels så sprider man ut riskerna lite. Efter säsongen kanske man i alla fall har några bra lopp i bagaget som man kan blicka tillbaka på och känna sig nöjd. Se också till att de flesta träningspass genomförs med lite glädje och inte bara press.
Anpassa målen efter förutsättningarna
Här kan jag ta mig själv som exempel. 2006-2007 tränade som mest i mitt liv (så här långt) och det är också från den tiden jag har de flesta personliga rekord. 2008 gick helt OK men därefter kom saker som faktiskt är viktigare än träning in i livet. MEN, mina ambitioner och mål var fortfarande de samma under ganska lång tid. Det som händer då är det klassiska med dåligt samvete både när man tränade och inte tränade och i det stora hela kändes mest träningen något negativt i mitt liv. När jag satte upp realistiska mål efter faktisk träningsmängd (inte önskad träningsmängd) och övriga förutsättningar hittade jag tillbaka till glädjen i idrotten.
Se motgång som lärdom
Ett av mina favoritcitat kommer från Rocky 6 (tror jag) och där säger att det handlar inte om hur många slag man får in utan om hur många man kan ta emot och fortfarande komma framåt. Livet är inte problemfritt. Den som tror att man alltid kommer ha en rad av perfekta tävlingar och ständigt förbättra sina tider från år till år är lite fel ute. Jag har också sett en tendens att det är hyfsat lätt att göra en eller kanske två bra säsonger men sedan går det skit. Varför är det så? När man lär sig hantera och analysera motgångarna och nästa gång göra på ett bättre sätt har man sållat ut sig rejält bland alla som håller på med idrott. Och även i det mest misslyckade finns det för det mesta alltid något som var bra, eller hur?
Testa alternativa lopp
Det finns en anledning till att de triathlonlopp som anses ha snabba banor säljer slut först. Men utnyttja detta till att prova något lopp med en riktigt tuff bana, ett lopp på någon exotisk plats eller varför inte bryta av med något långlopp i en alternativ gren. Du kommer inte slå personligt rekord men vad gör det? Många är alldeles för tidsfokuserade och skulle nog må bra av att "utsätta" sig för detta.
Tänk långsiktigt
Tänk på att det tar tid att bygga upp kondition och kropp. Många har lite bråttom och framför allt måste man ju inte köra en ironman som typ det första man gör inom triathlon. Bygg upp träningen sakta men säkert och börja med kortdistans för att sedan ha målet ironman något år eller två framåt i tiden. Det är bra mycket roligare att faktiskt tävla sig igenom ett lopp mot att "ta sig runt", jag lovar. Och för att inte hamna i den klassiska postironmandepressionen där man efter sitt lopp mest känner tomhet och kanske till och med slutar med sporten tror jag det är viktigt att man har detta med sig.
Var tacksam för att det ens är möjligt
Det här kanske är klyschornas klyscha men faktum är att det är ganska få personer som har möjligheten att stå på startlinjen på en ironman av olika skäl. Det är något man ska tänka på. Tänk på att du har fått vara med om att testa dina gränser långt bortom vad de flesta får göra.
Ja, det var lite tankar. Till viss det är det egenterapi att skriva detta eftersom jag i början av september står i vattnet för att köra Ironman Wales alldeles för otränad men jag ska ha skoj ändå!
