Funderingar från en barnvagn

Ja, inte bokstavligt alltså men rubriken lät bättre så. Jag har den senaste tiden inte tränat alls och har samtidigt passat på att verkligen känna efter hur det är i en vardag utan träning. Under de många barnvagnspromenaderna funderar på både det ena och det andra. På ett sätt känns det som att "hur fan hann jag med att träna nästan varje dag" och den tankeställaren tar jag verkligen med mig framöver. Nu har jag visserligen inte mer än drygt tre veckors erfarenhet men jag tycker mig ändå ha fått extra förståelse för de som hävdar att de inte hinner träna ...

En av anledningarna till att denna insikt är extra bra att ha nu är att jag äntligen håller på starta igång mitt företag. Det här är något jag funderat över ett par år nu men vissa saker här i livet kräver lite eftertanke och mental förberedelse innan det kan genomföras. Själva idén ser jag lite som en lerklump som jag knådat och format om flera gånger längs vägen men nu börjar den ta så pass mycket form så att jag ser vad den föreställer :) Jag kommer dock inte lägga in den i ugnen för bränning eftersom jag vill kunna modifiera min klump allt eftersom.

Jag ska inte gå allt för mycket in på det här med företaget i den här bloggen men det finns en stark anledning att i alla fall nämna det. En av de saker jag kommer syssla med är coachning inom långdistansidrott, allt från motionären som vill kunna genomföra sin första halvmara till den seriöse ironmantriathleten. Hör av dig om intresse finns att utnyttja mina tjänster! Mer info kommer komma upp på ny hemsida inom någon månad.

Nu ser jag fram mot en spännande höst, både för egen del och för de jag kommer hjälpa över kommande säsong!

Ö till Ö epilog

Det här inlägget skulle kommit för länge sedan men jag har haft en sjukdomsperiod efter Ö till Ö. Var först förkyld ovanligt länge med en jobbig seghet i kroppen och detta gick sedan över till sinuit. Så nästan två veckor med sjukdom i kroppen ... helt klart min längsta period jag minns. Till 100% den längsta de senaste fem åren i alla fall. 10km simning i kyligt vatten varvat med varma löpningar, vätskebrist och allmän utmattning kanske inte var helt sunt ändå ... men det var det värt!

När man läser mitt förra inlägg kan det låta som jag hade ett 13 timmars helvete i skärgården men så var naturligtvis inte fallet. Tvärtom var det en av mina absolut roligaste och mest minnesvärda tävlingar alla kategorier och då tänker jag inte bara på själva loppet. En anmälan till Ö till Ö innebär en hel helg med all inclusive i Stockholms skärgård. Tävlingen får man liksom på köpet :) Det var grymt skön stämning bland deltagarna och hela konceptet att man sov och åt tillsammans gjorde mycket för helhetsintrycket. Man mötte en hel del intressanta människor som det var kul att snacka med och det kändes på något sätt som att man gjorde detta tillsammans trots att vi tävlade mot varandra. Lite svårt att förklara men jag tror de flesta var relativt ointresserade av sin tid och placering i mål utan det var fokus på upplevelsen. Ni som var med eller kört innan vet vad jag snackar om ...

Jag kan ärligt säga att vi inte åkte dit med ambitionen att "bara ta sig runt" utan vi ville göra det fortare än de flesta andra. Vi var bra förberedda med en taktik som vi ansåg vara riktigt bra och framför allt kom vi dit med en hel del erfarenhet av långlopp. Kleberg var såklart den starkare av oss men jag trodde nog att jag skulle kunna pumpa på ganska bra. På pappret lät ju inte sträckorna så farliga - 10km simning, 38km löpning och 16km cykel. Hur svårt kan det vara? Dessutom uppdelat på mängder av etapper så visst hade jag respekt för loppet men jag kände ingen oro. Nu visade ju sig terrängen vara av en lite annan karaktär än vad jag som mesig triathlet är van vid och det gick som det gick.

Det var som ni förstått oerhört tufft för mig och helt klart det lopp jag fått kämpa mest i. När besvikelsen över att falla genom fältet lagt sig la vi helt enkelt om fokus till att genomföra så fort det gick under de förutsättningar som rådde. Nu i efterhand kan jag inte fatta att jag kom i mål överhuvudtaget men någonstans tog man en simning till, en löpning till och så vidare och timmarna rullade på. Att omgivningarna och miljön var otroliga gjorde sitt till och det är synd att säga att det någon gång blev enformigt! Kleberg var grym att ha vid sin sida och han agerade inte en sekund som att han tyckte det var jobbigt att ha mig på släp utan pushade och stöttade i rätt lägen. Det var ett extremt sätt att testa sina gränser på men jag är oerhört stolt och glad över att jag kämpade på och tog mig i mål. Att dessutom få göra det i ett lag tillsammans med Kleberg var en oerhörd kick och något jag kommer minnas lång tid framöver.

Givetvis dröjde det inte länge innan tankar om hur vi nästa år ska göra allt lite bättre men nu känner jag mig kluven. Det var kanske en grej som man gör en gång, jag vet inte, men hur som helst så uppmanar jag alla som är simkunniga och sugna på en annorlunda tävling att anmäla er till nästa år. Ni kommer inte ångra er!

Läs också detta:
Klebergs tävlingsrapport finner ni att läsa här
Colting rapporterar på Slowtwitch här

Ö till Ö 2009

Det är svårt att helt beskriva den upplevelse vi var med om i Söndags men jag gör ett försök. Tävlingen har kallats Sveriges tuffaste endagstävling och det kan nog vara sant. Ö till Ö är ett riktigt kraftprov på alla sätt och vis och det är med en riktigt mörbultad kropp jag sitter och skriver detta ett par dagar efter loppet.

Starten gick strax efter sex och det var skönt att äntligen få komma iväg. Loppet inleddes med en löpning på 1,5km och dagens längsta simning på 1600m. Väl i vattnet kom vi iväg bra och avancerade genom fältet. Vi simmade riktigt fort och var faktiskt inte långt från täten i detta skede av loppet. Tyvärr varade detta inte så länge för när vi kravlade upp på land vi snart känna på vad detta lopp verkligen handlade om. Terrängen var riktigt tuff med hala klippor, snårig skog och sankmarker som verkligen sög musten ur benen. Ingen av oss är någon erfaren terränglöpare och vi tappade på land men körde på bra under simningarna. Vi hade bra fart som kändes något så när bekväm men successivt blev det tyngre och tyngre för mig.

Jag minns att jag kollade på klockan efter tre, fyra timmar och tänkte hur fan jag skulle orka åtta timmar till … Nu började jag få problem med kramper som framför allt blev besvärliga efter varje simning och den första riktiga krisen kom efter en simning på 1000m. När jag kom in i vattenbrynet knöt sig benen totalt och jag låg som en klubbad säl på rygg och skrek av smärta. Med hjälp av Kleberg tog jag mig till slut upp på fötter och vi började ta oss framåt igen på tunga ben. Det kändes inte speciellt kul att än en gång agera bromskloss (förra gången under superklassikern) men all heder åt min kamrat som pushade på mig. Nu började operation återhämtning på allvar och jag hävde i mig mycket vätska och så länge vi tog oss framåt fanns inte tanken att bryta loppet. Helt plötsligt dök en grymt snäll tant upp som vid sitt hus hade dukat upp med vätska och energi. Jag var precis då inne i en av de tyngre perioderna och hon dök verkligen upp i rättan tid. Jag blev dock lite orolig när hon beskrev hur banan såg ut framåt och snart väntade den så kallade ”helvetessimningen”, en simning på 1400m i strömt vatten som gjorde att det blev extra kallt.

Efter ett jobbigt parti löpning kom vi då fram till denna simning och jag kan ärligt säga att jag blev livrädd när jag blickade ut över sundet vi skulle ta oss över. Nu var det en fråga om säkerhet och just då kändes det ärligt talat som om jag skulle drunkna om jag hoppade i. Vi stod (jag låg) på klipporna och diskuterade hur vi skulle göra när lag efter lag kom förbi och här visade sig lite av den mentalitet som rådde under det här loppet. ALLA stannade till och frågade hur det var med mig och erbjöd sig hjälp innan de fortsatte. Tack för det allihopa! När Normans lag kom förbi började Jesper genast massera mina ben och även om det gjorde fruktansvärt ont var det på något sätt en skön smärta. Han visade Kleberg hur man gjorde och sa åt honom att fortsätta några minuter till så skulle vi nog kunna ta oss över. Efter en stund kändes det faktiskt bättre ända tills jag reste mig upp … benen knöt sig totalt igen och nu fattades beslutet att bryta detta lopp. Vi kom fram till att vi skulle fråga nästa lag om Kleberg kunde få hänga med dom in i mål och då dyker våra rumskamrater Peter och Roine från natten upp och visar en så hjälpsam sida att jag blev rörd. De ville inte lyssna på snacket om att bryta utan började i stället övertala mig om att i alla fall försöka. De skulle simma med oss och dessutom ropade vi på en följebåt som lovade att åka precis bredvid oss hela vägen över. Detta gjorde att jag intalade mig själv att hoppa i för nu skulle det i alla fall till mycket om jag skulle drunkna … Jag vevade på med enbart armarna för att spara benen och låg fint inbäddad bland mina kamrater. Det gick faktiskt hyfsat och sakta men säkert kom den andra sidan närmare. När det var en tredjedel kvar fick jag en ny kramp men efter att hängt på båten och stretchat körde jag igång igen och väl uppe på land ropade jag högt av glädje. Snacka om delseger! Jag kan inte nog tacka för stödet i det läget, det var riktigt nära att det tog slut där.

Vi lunkade på igen och med vetskapen om att det värsta nu var gjort gick det härifrån faktiskt lite bättre och bättre. Vid redbull-stationen tryckte jag i mig en stor bit saltgurka och jag kände att jag började få ordning på vätskebalansen. Det fortsatte självklart med jobbig terräng och mängder av simningar men nu gjorde det liksom "bara" ont i benen. Kramkänningen hade mer eller mindre försvunnit och det gick i alla fall springa på de lättare partierna. Jag körde också utan fenorna så Kleberg fick det lite jobbigare då han fick släpa på dessa under simningarna. Det gjorde i och för sig inte så mycket då han som vanligt var grymt stark. Cykelsträckan var ett stort delmål och det var riktigt skönt när vi äntligen fick gränsla våra vackra damcyklar.

Vi tog det ganska lugnt här och njöt av att vi tog oss framåt på ett relativt lätt sätt. Vägen var vacker och cykeln fungerade klockrent så det var bara att ladda batterierna med vätska och energi som vi hade med oss. Enda missödet var ett getingstick på min hand men det var ju inget i det här sammanhanget. Timmen på cykeln gick fort och nu var det bara några få korta sim- och löpsträckor kvar. Precis på slutet av cyklingen träffade vi på Håkan och hans lagkamrat men tyvärr var de lite sega så vi fick köra på utan dom. Efter en stund kom vi ifatt Roine och Peter igen och vi bestämde oss för att hålla sällskap resten av vägen. Sista biten gled vi på i skönt tempo och snart uppenbarade sig den SISTA simningen vilket var grymt härligt! Lite skoj här var att vi träffade på den följebåt som följde oss över den jobbiga simningen och de undrade hur i helvete jag hade lyckats ta mig hit : ) Sista löpningen var på 2,5km och det var bara att mosa på. Snart såg vi mållinjen och det var absolut en av mina skönaste målgångar någonsin. Underbart!

Vi hade innan fått höra att detta var Sveriges bästa organiserade tävling och vi kan bara instämma. Det är imponerande hur de får ihop ett sånt är arrangemang och allt runt tävlingen fungerade verkligen klockrent. Visst hade vi högre ambitioner än ”bara ta sig i mål” men jag är så fruktansvärt nöjd över att jag tog mig igenom det här och upplevelsen totalt sett är helt klart den bästa jag haft i tävlingssammanhang. Rekommenderas starkt!

Ett par till rapporter:
Min vapendragare Kleberg
Vision Unlimited
Tommy
Olsson

Bilder från årets upplaga

Satans jävla skitblogg

Jag hatar när det händer. Hade skrivit en lång rapport som försvann. Fan!!!!!!!!!!!!!! Får väl göra ett nytt försök i morgon. Orkar inte nu.

Status inför Ö till Ö

Igår när jag och min kompanjon i Ö till Ö skulle träna uppe i Ånnaboda sjön hann vi bara med en simning och en löpning när det hördes ett illavarslande ljud när han drog upp dragkedjan i sin våtdräkt. Jag vältrade mig upp på land igen och inspekterade sorgligt nog en väldigt trasig dragkedja. Så det var bara att byta om igen och ringa Lena på hemvägen som lovade leverans av en ny redan idag. Shit happens kan man säga men oändligt mycket bättre att det hände nu och inte under tävlingen. Stort tack till Lewasport för snabb service!

Vi hann i alla fall testa den slutliga versionen av taktik Selvin/Kleberg i loppet med ett resultat över förväntan. Det ska bli intressant att se hur det går på söndag men hur som helst har det varit grymt kul att förbereda sig inför detta. Vi har tänkt ut och testat ganska många olika varianter med varierat resultat och är nu mycket nöjda. Vi är också i skaplig form båda två så vi kommer köra riktigt hårt med vetskapen om att efter det här får vi vila några veckor :) Vi är tävlingsmänniskor båda två och kommer slåss för varje placering men självklart är vi ödmjuka inför uppgiften. Med tanke på tidigare års resultat är målgång i sig en bedrift och vi hoppas kunna genomföra till att börja med (16 lag kom i mål förra året). För mig är det första gången i Stockholms skärgård så det ska bli en intressant weekend, om inte annat ur sightseeing-synpunkt.

Vi kommer ha GPS-sändare på oss och via hemsidan ska det gå och följa oss live om jag förstått det hela rätt. Vårt artistnamn är Calzone Special Forces och vi är lag nr 38. 60 lag är för övrigt anmälda så det är många dårar ute bland kobbar och skär på söndag. Lyckas vi överleva detta så utlovas tävlingsrapport å det snaraste. Nu jävlar ska vi köra!