Runners high!

Ensam hemma betyder självklart träning och jag har innan tänkt spendera ett par timmar på Hagabadet. Jag ändrar mig dock när dagen utvecklas till kanske den vackraste vinterdagen jag varit med om. En sån här dag måste man ju utomhus! Enda haken är temperaturen som visar -16 men jag har kört i kallare väder än så, det är bara en fråga om klädsel. Funderar ett tag på skidåkning men orkar inte göra i ordning på grejerna som ligger orörda sedan Öppet spår så jag drar på mig löpskorna i stället och sticker iväg.

Jag tar mot min vana med mig telefonen eftersom jag måste vara nåbar. Egentligen gillar jag inte att ha musik i öronen när jag springer men jag sätter på radion när jag ändå har lurarna i öronen. Det är strålande solsken och jag kommer snart in i en smått euforisk känsla. Jag har pigga ben, löpsteget känns bra och jag möter knappt en själ på vägarna. Jag bestämmer mig för att springa Tysslingerundan och tar den åt "fel håll" för omväxlings skull. Funderar en stund om det är klokt att springa +2h med min dåliga form men vad fan ... en sån här dag gäller det att utnyttja till max och vad kan vara bättre att göra än detta?

In på Runnaby kvarnväg och miljön är fantastisk med snöiga träd och helt OK underlag så jag kör på och kilometrarna rullar raskt på. Efter drygt en timme svänger jag in mot Tysslingen och en liten väg mitt ute på Närkeslätten. På slutet av den här vägen är jag glad att radion är på. Benen börjar kännas lite tyngre nu 90min in i passet och den euforiska känslan börjar sakta men säkert ersättas av en längtan till värme och något sött ... det är ett program där man får önska låtar och då som på beställning dyker kanske en av världens bästa låtar upp och ger mig en enorm kick. November Rain med Guns n' Roses ljuder i öronen när jag springer här ute mitt i ingenstans. Det är magiskt och jag visualiserar mig själv som i en film när jag svävar på lätta steg genom det gnistrande snölandskapet.

På nästa parti av rundan kommer helt plötsligt en sträcka som är helt oplogad. Jag får pulsa fram och det känns fint i mina nu mörbultade ben. Ut på slät väg igen och jag försöker öka farten för att komma hem fortare och jag kommer återigen in i en skön rytm. Ännu ett parti med djup snö dyker upp men nu börjar jag närma mig målet så det gör inget. Det går inte särskilt fort längre men det går framåt och det känns nästan som en målgång i ett stort lopp när jag kommer fram till Karslunds herrgård. Nu är det bara en kort bit kvar hem och klockan stannar på 2.27h när jag kommer fram till lägenheten.

Jag ser ut som en isbjörn med is i hela ansiktet och jag är riktigt trött men mycket nöjd med den här löpningen. I badet suger jag i mig en kall cola och njuter av varenda sekund. Detta måste upplevas!

Jag är en idrottsman

Den här hösten har inneburit en hel del eftertanke och reflektion över mitt liv som triathlet. Familjelivet med två barn och allt detta medför förändrar naturligtvis förutsättningarna och där kanske andra i liknande situation känner igen sig.

Jag har ägnat några år nu åt en satsning på långdistanstriathlon och faktum är att jag 2007 var i min bästa form. De senaste två åren har det varit lite halvdant och jag har kört med filosofin att "träna så mycket jag hinner". Målet har hela tiden varit att hålla igång och att försöka komma upp till en anständig nivå igen när tiden finns men det funkar inte riktigt så. Tid måste man skapa för dygnet innehåller 24h för oss alla, det är bara en fråga om hur man prioriterar. Min träningsvolym har ju sakta men säkert minskats de senaste två åren och det är väl helt enkelt så att jag har prioriterat andra saker högre.

Det som har hänt är att jag blundat för detta faktum och i stället satt mig själv i en ond cirkel där jag konstant haft dåligt samvete, både när jag tränat och när jag inte tränat. För enkelhetens skull kan vi säga att livet för en idrottsman består av träningstid, ambitionsnivå och övrig tid. Summan av dessa blir då känslan av välbefinnande, framgångkänsla eller vad vi nu ska kalla det. I den bästa av världar är det en balans mellan dessa tre faktorer och den totala summan av dessa blir då till och med högre en de enskilda delarna (1+1=3). Har vi å andra sidan obalans som i mitt fall med en alldeles för hög ambitionsnivå blir summan i stället lägre.

Det är ju så lätt att säga till andra hur man ska göra men jag har helt enkelt inte levt som jag lärt. När man bygger upp sitt träningsprogram och sätter upp målsättningar gäller det att vara realistisk. Är målen för höga leder det till att man aldrig når upp till dom med följden att man aldrig får känslan att lyckas. Det är ju så oändligt mycket skönare att överträffa sina mål än att inte nå upp till dom … Men som sagt … det är lättare sagt än gjort att få ihop det här …

Jag hoppas nu på en nystart där jag framöver blir en bättre idrottsman för det är det jag är oavsett om jag byter blöjor, träffar släkten eller ligger och krampar på en klippa i skärgården. Genom hela mitt liv har idrotten funnits där och satt så djupa spår att de aldrig kommer försvinna. Jag skulle vilja gå så långt att säga att det jag lärt mig och upplevt genom idrotten har format mig till den människa jag är idag. Nu ska jag bara ändra en del vanor och mitt sätt att tänka och se till så att jag återigen känner glädje och stolthet över att vara idrottsman!

Förnedrad men inspirerad part 2

Jaha, då har man varit i mässan och gjort säsongens typ fjärde uppstartspass. Det har varit otroligt trögstartat i år men skam den som ger sig. Än är det ingen panik men ska jag klara av Norseman bör jag å det snaraste se till att träningen blir regelbunden.

Passet idag var en plåga och inte det minsta roligt faktiskt. Vi körde 6x4min med 2min vila och redan efter första var det sega ben trots att jag höll mig på 4.05-fart. Hmm .... sämre än någonsin men jag körde på och blev gång på gång förnedrad och varvad alldeles för tidigt av gasellerna. Dom tre sista gick i 4.15-fart ...

Det här passet var ganska tufft mentalt och jag har nog aldrig varit så nära att bryta ett träningspass (utan att göra det). Inte kul att borra så här hårt på ett träningspass men jag är i alla fall motiverad att se till att det inte händer igen. Den här gången kanske ändå var det sista uppstartspasset ... Nu jävlar!

PS. Här är första delen jag syftar på i rubriken. D.S.