Bergen Triathlon 2011

När vi gick ner mot registreringen var det 10 grader ”varmt” och regnet gjorde att det kändes ännu kallare. Jag önskade att jag hade haft lite mer kläder på mig och att kasta sig i vattnet för att simma 3860m kändes ärligt talat inte så lockande just då. Simningen var flyttad till en mindre sjö på grund av att vattnet var för kallt i den tänkta simbanan och det medförde lite logistiska problem men hellre det än att frysa halvt ihjäl sig redan från början. Med det väder som var skulle det nog bli tillräckligt kallt ändå. Efter att transporterat oss på cykel till starten och något stressade förberett första växlingen var det dags att kränga på sig våtdräkten och ta sig ner i vattnet. Jag försökte få lite tävlingskänsla men det kändes som om jag befann mig i en bubbla. Hela situationen kändes på något sätt overklig och jag kunde knappt fatta att jag stod på startlinjen för att göra en Ironman i tuffa förhållanden. Hur hamnade jag här egentligen? Detta år var det verkligen inte tänkt att jag skulle göra något sådant här!

I de flesta av mina tävlingsrapporter brukar jag nämna lite runt förberedelserna inför loppet men den här gången är det inte mycket att säga i träningsväg. Bergen Triathlon hörde jag talas om när jag körde Norseman förrra året och inför säsongen planerades denna tävling in i kalendern. Det är en liten tävling med ganska få deltagare och enkelt men ändå stabilt arrangemang. Tävlingsbanan såg lockande ut i Norges fantastiska landskap och dessutom bedömde jag chanserna att placera sig högt i tävlingen som goda och det är ju inte ofta man får den möjligheten … Planerna blev dock ändrade i samband med husbygge och allt vad det innebär. I alla fall tänkte jag följa med till tävlingen för att stötta mina klubbkamrater och reka lite för egen del men då Kleberg drog sig ur några veckor före loppet tog jag det impulsiva beslutet att överta hans startplats och ändå göra ett försök. På den vägen var det och jag fick helt enkelt träna på så gott det gick sista veckorna in i loppet och det kändes i alla fall så pass bra att jag trodde jag skulle kunna ta mig igenom. Kanske den sämsta form jag haft inför en ironman någon gång men ändå helt OK. Dock var ambitionerna att placera sig ändrade till att bara ta sig i mål på ett något sånär respektabelt sätt.

När startskottet gick helt plötsligt kom jag iväg och enda tanken jag hade var att öppna lugnt och bara komma in i en bekväm ansträngningsnivå. Med 72 startande var det i alla fall inga problem med trängseln och det var ju skönt. Stärkt av att faktiskt ha genomfört ett bra simpass ett par dagar innan tävlingen hade jag hyfsat självförtroende och det kändes faktiskt ganska bra. När jag var inne på andra varvet blev jag omsimmad av en kille och fick sedan en skön resa resten av vägen då jag låg på hans fötter. Trodde jag skulle simma runt 1.15 och blev glad när jag kom in ett par minuter bättre än det. Första växlingen blev riktigt usel och det krånglade med det mesta. Kände mig av någon anledning stressad trots att jag inte brydde mig om placeringar … visst, lätt att säga men när man väl är inne i det kommer tävlingsdjävulen fram! Kanske skulle haft lite mer kläder visade det sig sedan.

Simning: 1.12,51 - 20:e tid
Växling 1: 3.21 - 5:e tid


bild på slutet av cyklingen

Cyklingen var blöt, kall och extremt kuperad. Inga monsterbackar men upp och ner precis hela tiden och det är på sådana banor jag trivs som bäst, i alla fall om jag är tränad för det. Jag gick även här ut lugnt och kontrollerat och kunde såklart inte låta bli att räkna hur många jag mötte på väg ut mot vändpunkten. Jag låg runt 13:e plats från början och det var ju över förväntan! Jaja, jag körde på i mitt tempo och måste säga att det kändes riktigt bra. Lite kyligt såklart i enbart linne och korta tights men det var hanterbart och de korta stunder det inte regnade fick man upp lite värme igen. Vi cyklade fyra varv och det var riktigt skoj! Inte många deltagare men tack vare detta kändes det aldrig ensamt ute på banan. Första två varven satte jag på precis samma tid och sedan tappade jag en minut på kommande två så jag körde skapligt stabilt måste jag säga. Tycker jag anpassade farten efter den träning jag gjort och snittade 140 i puls vilket är några slag lägre än ”vanligt”. Det ömmade i höger knä sista varvet och det var inte jättekul att cykla ärligt talat men jag kom till andra växlingen med bra känsla och sugen på att springa. På grund av att jag var lite nedkyld tog det ett bra tag att få på sig strumporna men sedan bar det iväg med raska steg! Tydligen hör det till att jag ska växla extremt långsamt i Norge, det var exakt samma sak på Norseman.

Cykel: 5.51:10 - 17:e tid
Växling 2: 4.17 - 30:e tid

Löpbanan var helt klart mer kuperad än vad jag trodde den skulle vara och det gick i princip upp eller ner hela tiden. Min mage var inte riktigt i toppskick under första varvet men ett par hukningar i buskarna gjorde susen och jag tyckte jag var extremt disciplinerad när jag satte första varvet på timmen med lätt känsla. Min plan var nämligen att springa kontrollerat på fyra timmars-fart och skulle det kännas lätt halvvägs skulle jag öka farten. Det var planen. Ut på andra vändan med glatt humör och ganska snart visade det sig att mina ben inte riktigt var överrens med mig. Redan vid 15km började det göra riktigt ont och på tillbakavägen mot andra varvningen började jag tänka på att bryta loppet. Inne i växlingsområdet där vi varvade var jag RIKTIGT nära att bryta. Det krävdes djup övertalning av mig själv att fortsätta och som tur var gjorde jag det. Dock ångrade jag mig hela vägen ut till vändpunkten och förbannade min dumhet att jag inte klev av när jag hade chansen. Sedan vet jag inte om det var mentalt eller om jag helt enkelt hade återhämtat mig lite men vid 27km började jag få tillbaka lite power igen. När jag varvade för sista gången kunde jag till och med börja le och vinka till de som hejade på mig igen vilket jag inte gjorde under mitt tredje misärvarv. Jag var tvungen att gå i några av backarna men annars höll jag rätt så bra fart under sista varvet och kunde till och med öka farten på slutet lite symboliskt för att gå under 4.30 på maran vad nu det spelade för roll :) Varvtiderna blev ungefär 1.00-1.03-1.17-1.08.

Löpning: 4.28:23 – 39:e tid.
Mål: 11.40:02 – 22:a

Ja, nu i efterhand så är jag stolt att jag faktiskt klarade av det med tanke på den lilla träning jag gjort och att jag dessutom kom hyfsat till i startfältet. Jag kan ju inte låta bli att tänka på att jag skulle kommit topp 10 om jag hade satt en mara på fyra timmar men det gick inte helt enkelt. Det kändes bra i ungefär åtta timmar och sedan gick det inte lura kroppen längre. Det är ju egentligen logiskt att jag inte skulle springa bra men man kan ju alltid hoppas :) Jag fick gräva djupt för att ta mig runt och är tacksam för att min hjärna inte lyssnade helt och hållet på kroppen. En målgång är ju så mycket skönare än en DNF även om det kanske inte riktigt går som man vill alla gånger. Hur man än tänker är det faktiskt en bedrift att ens ta sig runt en så här lång tävling!

Jag vill också passa på att rekommendera tävlingen om ni vill ha en trevlig lite spartansk tävlingsupplevelse. Det är lite back to basic och allt det handlar om är dig själv och din prestation där ute på banan. Jag har provat både små och stora tävlingar och det finns för- och nackdelar med båda men en sak är säker: dessa mindre tävlingar är sjukt roliga och det blir en speciell atmosfär när man i princip lär känna hela startfältet och alla funktionärer. Stämningen var varm och hjärtlig och jag skulle kunna tänka mig att köra den igen.