Jag är en idrottsman

Den här hösten har inneburit en hel del eftertanke och reflektion över mitt liv som triathlet. Familjelivet med två barn och allt detta medför förändrar naturligtvis förutsättningarna och där kanske andra i liknande situation känner igen sig.

Jag har ägnat några år nu åt en satsning på långdistanstriathlon och faktum är att jag 2007 var i min bästa form. De senaste två åren har det varit lite halvdant och jag har kört med filosofin att "träna så mycket jag hinner". Målet har hela tiden varit att hålla igång och att försöka komma upp till en anständig nivå igen när tiden finns men det funkar inte riktigt så. Tid måste man skapa för dygnet innehåller 24h för oss alla, det är bara en fråga om hur man prioriterar. Min träningsvolym har ju sakta men säkert minskats de senaste två åren och det är väl helt enkelt så att jag har prioriterat andra saker högre.

Det som har hänt är att jag blundat för detta faktum och i stället satt mig själv i en ond cirkel där jag konstant haft dåligt samvete, både när jag tränat och när jag inte tränat. För enkelhetens skull kan vi säga att livet för en idrottsman består av träningstid, ambitionsnivå och övrig tid. Summan av dessa blir då känslan av välbefinnande, framgångkänsla eller vad vi nu ska kalla det. I den bästa av världar är det en balans mellan dessa tre faktorer och den totala summan av dessa blir då till och med högre en de enskilda delarna (1+1=3). Har vi å andra sidan obalans som i mitt fall med en alldeles för hög ambitionsnivå blir summan i stället lägre.

Det är ju så lätt att säga till andra hur man ska göra men jag har helt enkelt inte levt som jag lärt. När man bygger upp sitt träningsprogram och sätter upp målsättningar gäller det att vara realistisk. Är målen för höga leder det till att man aldrig når upp till dom med följden att man aldrig får känslan att lyckas. Det är ju så oändligt mycket skönare att överträffa sina mål än att inte nå upp till dom … Men som sagt … det är lättare sagt än gjort att få ihop det här …

Jag hoppas nu på en nystart där jag framöver blir en bättre idrottsman för det är det jag är oavsett om jag byter blöjor, träffar släkten eller ligger och krampar på en klippa i skärgården. Genom hela mitt liv har idrotten funnits där och satt så djupa spår att de aldrig kommer försvinna. Jag skulle vilja gå så långt att säga att det jag lärt mig och upplevt genom idrotten har format mig till den människa jag är idag. Nu ska jag bara ändra en del vanor och mitt sätt att tänka och se till så att jag återigen känner glädje och stolthet över att vara idrottsman!