När klockan ringde klockan 02.00 var jag redan vaken för det hade börjat röra lite på sig i triathletflocken som oroligt sovit på golvet under natten. Det första jag såg när någon brutalt tände fyra tusen ljusrör i taket var två personer som stod och krängde på sig våtdräkterna. What??? Jag skrattade lite för mig själv och insöp den underbara atmosfären. Äntligen började all laddning och spänning som byggts upp de senaste dygnen i Eidfjord frigöras och det var avslappnat men otroligt fokuserat på samma gång. En liten strimma skräck kunde avläsas i mångas ögon men konstigt vore det ju annars. Jag tror de flesta av oss ägnade en och annan tanke på vad vi gett oss in på egentligen där och då.
Efter att intagit en härlig frukost med förvånadsvärt bra aptit rullade jag ner till starten och gjorde mig klar för att kliva på båten som avgick 04.00. Lite smånojig för att glömma något på land dubbelkollade jag allt innan jag klev ombord. Inte så roligt att stå mitt ute i fjorden utan våtdräkten ... I mån av plats fick även supportteamet följa med ut och med lite tur slank både Mattias och Kleberg med. Ombord på båten luktade det som en neoprenfabrik och i varenda skrymsle satt det folk och laddade. Själv kände jag mig relativt lugn då jag intalade mig att detta har jag gjort förut, det är ju bara en helt vanlig Ironmansimning! Visserligen med en lite annorlunda touch men ändå ... OK! Jag erkänner! Jag hade en och annan släng av ångest när jag satt där och begrundade mina synder. En sak jag i alla fall inte behövde oroa mig över var vädret. Jag såg framför mig hur snöblandat regn skulle piska oss i ansiktet innan vi hoppade i iskallt vatten men vädergudarna var med oss. Det var varmt och skönt både i luften och i vattnet.
Det omtalade hoppet från båten var inte så mycket att hetsa upp sig över. Jag hade förväntat mig lite värre än så men å andra sidan var det väl det minsta problemet den dagen. Jag hoppade i några minuter före start och med 17 grader i vattnet kändes det nästan ljummet. Jag simmade lätt och fint fram till startlinjen och intog en plats ganska långt in nära land. Vid min sida hade jag fjolårsvinnaren så det var ju perfekt! Bara att ta fötter och simma på!
Taktiken var ganska enkel. Simträningen har under året blivit lite bortprioriterad så det skulle bara handla om att komma in en behaglig känsla och hoppas på det bästa. Det gick riktigt bra i början och jag låg fint i liten grupp som jag tyckte simmade lagom fort. Efter första högersvängen vet jag inte riktigt vad som hände men då splittrades gruppen och vi simmade alla åt lite olika håll. Hade själv inte riktigt koll på nästa riktmärke och här förlorade jag helt klart lite tid innan jag fick klart för mig vart jag skulle. Inte för att jag simmade speciellt mycket för långt men jag fick simma resten av vägen i ingenmansland och då simmar jag alltid sämre än om jag har någon att bita fast i. Särskilt när vattnet är lite strömt som det var idag. Jaja, jag hade skaplig känsla hela vägen och det får jag vara nöjd med även om jag just då blev lite besviken över tiden. Det kändes ju fortare! Växlingen gick i alla fall helt smärtfritt och jag var ganska raskt iväg ut på cykelbanan.
Simning: 1.14:00 66:e tid av 210 fullföljande
Växling 1: 1.55 10:e tid
Cyklingen. Ja, vad ska man säga ... efter att betat av både Lanzarote och Nice så trodde jag väl att jag redan upplevt riktigt tuffa cykelbanor men ack så fel jag hade. Detta var en riktig utmaning som var brutalare än vad jag kunde föreställa mig. Det hela började med en lättåkt mil innan allvaret satte igång med en rejäl klättring upp till Dyranut. När klockan är typ sex på morgonen och man precis simmat över en timme i en fjord så blir en sådan här stigning värre än normalt. Jag fick det riktigt tufft hela vägen och funderade faktiskt ett par gånger på att bryta. Kändes det så här nu skulle det inte finnas en möjlighet att överleva resten av dagen ... men dessa tankar var det bara att ignorera och köra på. Det hör liksom till under långlopp att man stundtals vill kliva av och lägga sig i diket i stället men det kan man ju inte göra varje gång dessa tankar kommer. Sakta men säkert blev känslan bättre och när det blev lite mindre brant sista kilometrarna kändes det i alla fall helt OK. Fick armvärmare på toppen och såg nu fram mot 45 ganska lättåkta kilometrar.
Detta parti av banan var hur skönt som helst att komma till! Visst blåste det motvind men det kändes ändå oerhört bra att få några sköna mil i tempoställning samtidigt som jag fyllde upp depåerna inför kommande bergsetapp. Efter Geilo som är halvvägs på banan betar man av fyra toppar men då de är av mer normal längd kändes det ganska lätthanterligt. Inte mycket värre än att köra upp till Ånnaboda några gånger ... Jag kände mig riktigt stark detta parti förutom i slutet av den tredje toppen som aldrig tog slut i motvinden. Sedan återhämtade jag mig bra i nedförskörningen och sista klättringen gick hur stabilt som helst. Vid det här laget hade det gjort ont lite här och där i kroppen ett tag och jag antar att både tiden och de många backarna tog ut sin rätt. Värst var det i ryggen och jag fick ställa mig upp och stretcha mycket på slutet. Sista tre milen är i princip nedför men de blev ändå nästan de värsta på hela cykelsträckan. Det var riktigt dålig asfalt och man kunde inte slappna av en sekund samtidigt som jag började skaka av köld trots vindväst och armvärmare. Jag har inte frusit så mycket sedan jag och Kleberg kom upp ur vattnet under vår superklassiker förra året då vi simmat en timme i 14 gradigt vatten. Jag skakade verkligen och det är därför tiden i växling nummer två är väldigt lång. Det fick bli lite klädombyte och varma kramar av mitt supportteam innan jag tog mig i kragen och lunkade iväg ut på löpningen. Cykeltiden blev ju lite längre än vad jag trodde innan men jag tycker ändå jag körde bra och behöll trycket nästan hela vägen. Tror inte jag skulle kunnat kört så mycket snabbare idag och är nöjd att jag fixade det med skapligt lätt känsla överhuvudtaget.
Cykling: 7.21:11 91:a
Växling 2: 5.11 100:e
Första kilometrarna ut på löpningen kände jag mig som kylskåp då jag var både stel och kall. Jag kommer ihåg att jag såg en kilometerskylt närma sig och efter att tittat på klockan tro att det var 3km blivit lätt förvånad när det bara var 2km. Har för mig att jag hade 15min här och förberedde mig mentalt på en lång dag. Men som så många gånger förut började det konstigt nog kännas bra i kroppen igen och efter 5km låg jag runt 5.20-fart. Jag började också springa om lite folk samtidigt som peppningen från både mitt eget och andras supportteam var kanon. Stundtals var jag och nosade på 5-fart och det rullade på enormt fint. Jag drack cola och vatten och förutom ett litet besök i skogen hade jag inga problem med magen. Löpningen i denna tävling är i princip platt och går runt en sjö första 25km innan klättringen börjar så här hade jag ganska trevligt. Efter halvmaran började det göra lite ont och jag fick börja bita i lite för att hålla farten men det gick. Jag höll mig springande fram till stigningen och och nu skulle jag få mig en riktig käftsmäll.
Jag hade innan givetvis förberett mig på att sista 17km är uppför men jag hade aldrig kunnat föreställa mig detta. Det smällde bara till så var det så brant att det var jobbigt att bara gå uppför. Här kom jag in i dagens mörkaste och djupaste svacka då det kändes som ett nederlag att gå. Jag hade tänkt att vissa partier skulle vara "normala" och relativt löpbara men upp till 32km var det riktigt brant. Det är inte för inte detta parti kallas Zombie Hill. När jag liksom accepterat mitt öde gick jag helt enkelt upp så fort jag kunde, vad annat kan man göra. Jag var grymt trött i benen och trots att det planade ut lite fram till 37km kändes varje stigning som ett stort berg. Nu väntade bara den ökända klättringen uppför Gaustatoppen och jag förstår inte vad som hände men nu kände jag mig stark igen. Det var väl lukten av målgång jag vädrade! Jag kände mig riktigt peppad och tog mig upp på strax över timmen räknat från sista check-pointen.
Löpning: 5.33:10 86:e
Sluttid: 14.15:27 69:a totalt
Att äntligen få kravla sig uppför de sista stenarna och över mållinjen var en mäktig upplevelse. En stolthet och en enorm lättnad att faktiskt klara av detta lopp kom över mig och jag kunde inte låta bli att sitta under min filt och snyfta ett bra tag. Det var så många känslor som bara kom över mig. Den här sommaren har varit stressig och krävt många uppoffringar för att detta skulle vara möjligt. Stundtals så mycket att jag knappt tyckt det var värt det och jag vågar inte tänka på hur det skulle ha känts om jag tvingats kliva av. Jag kan inte tacka min familj nog för att ni stått ut sista månaderna. Utan er hjälp hade det aldrig gått! Den här upplevelsen är verkligen ett minne för livet och jag är tacksam över att få vara en av ganska få som varit med om den.
Självklart vill jag också tacka mitt excellenta supportteam. Mattias och Micke gjorde ett kanonjobb och överträffade alla mina förväntningar. Tack. Det var underbart att få dela detta med er och vi fixade detta som ett team.
Norseman är speciell. Det är en triathlon men ändå inte på något sätt och jag uppmanar verkligen alla som är ute efter en upplevelse utöver det vanliga att anmäla er.
1 comment:
Imponerande!!!!!!!!!!!!!!!!
Post a Comment