Att sitta på fel tåg

Senast jag körde "riktig" triathlonträning med längre perioder med kontinuitet var inför Norseman 2010 och inte ens då var jag i närheten av det jag gjorde 2007 och 2008. Inte för att jag har några ambitioner att nå tillbaka till den nivån men faktum är att jag nu befinner mig helt på den andra sidan av skalan. Detta inlägg handlar om mitt eget förfall och hur jag ska vända skutan åt rätt håll.  
 
Jag tror att livet har olika skeden och att kombinera en dröm om att kanske nå topp 10 på ett SM med familjeliv, jobbkarriär och husköp har nu i efterhand visat sig vara precis så svårt som man kan tänka sig. I fall någon tänkte försöka så kan jag rekommendera att eventuellt överväga andra alternativ. För mig funkade det i alla fall inte utan jag hade den lite klassiska resan med att ambitionsnivån inte var synkad med verkligheten vilket ledde till totalt orealistiska mål och en ständig känsla av misslyckande. Efter ett par år hade jag visserligen landat i mig själv och har sedan dess faktiskt (för det mesta i alla fall) lyckats anpassa min ambition till förutsättningarna och jag har haft massor av positiva upplevelser i samband med idrotten trots en nivå rent resultatmässigt som legat långt ifrån mina PB. Jag har då och då tävlat lite och periodvis tränat skapligt men under 2015 så har jag hamnat i en situation jag inte riktigt trodde att jag själv skulle hamna i.
 
Jag kan väl säga att jag under detta år inte ens har tränat sporadiskt utan det enda personliga rekord jag slagit i år är i vaskade anmälningsavgifter. I stället har jag gjort en negativ hälsoresa med allt mindre träning och allt mer jobb. Jag tycker också att jag successivt börjat äta sämre och även druckit mer och mer alkohol, framför allt öl. Inte så att jag har suttit och supit i ensamhet iförd kalsonger men helt klart en trend åt fel håll. Min stressnivå har varit osunt hög periodvis och jag har känt av de varningssignaler som jag så väl känner till och som jag lätt kan berätta och undervisa andra om men har så svårt att acceptera själv. Min hälsostatus är den sämsta på många år och det märks både på mitt mående och min fysiska form. Jag har inte förfallit helt men relativt sett så befinner jag mig på en personlig bottennivå som jag inte trivs med för fem öre. Jag vet att det är relativt men detta är min blogg och jag jämför mig bara med mig själv.
 
Under sommaren har jag tänkt till lite och reflekterat över livet och hur lätt det är att bli dum i huvudet. Varför prioriterar man inte sig själv mer och varför slarvar man med dessa basala saker som utgör grunden för en bra hälsa? Jag tror det är ganska lätt att vända detta sjunkande skepp bara jag vill och faktum är att jag nu är supermotiverad till stora kliv i positiv riktning. Jag älskar fortfarande triathlon och jag har också insett hur viktig idrotten är för mig i det stora hela både vad det gäller hälsa och hela livsstilen i sig. Jag älskar utmaningarna, att få bli trött, att testa sina gränser och jag gillar att tävla. Jag älskar gemenskapen och de känslor som man får uppleva med idrotten.

Med hjälp av triathlonsporten ska jag nu hoppa på tåget som rör sig i motsatt riktning och förhoppningsvis få vara med om en hälsoresa som går åt rätt håll! Hälsa handlar inte bara om träning men har man en sund balans i livet med bra kost, hanterbar stressnivå och rätt prioriteringar i vad det gäller tid så är träning en given faktor i den ekvation jag ställer upp. Sedan några veckor tillbaka har jag helt slutat med alkohol och jag har fått ordning på min kost. Jag har också planerat min tid bättre vilket har höjt motivationen till att träna. Jag känner att kroppen börjar svara och kan verkligen meddela att det går fort att känna förbättringar. Jag kommer att följa upp denna resa här i bloggen och jag hoppas att kanske någon mer blir inspirerad.

Kom ihåg att det är aldrig för sent att ”byta tåg”. Problemet är dock att även om vi vet att vi sitter och åker åt fel håll så sitter vi så pass bekvämt att vi inte riktigt orkar rycka i nödbromsen …

\Mikael Selvin