Färdig som triathlet (?)

Jag trodde väl aldrig att jag skulle uttrycka dessa ord men å andra sidan trodde jag när jag var 17 att jag skulle hålla på med friidrott hela livet men så blev det ju inte. Att vara övertygad om att man alltid kommer hålla på med något är kanske en naturlig känsla när man är mitt uppe i det. Det känns roligt, spännande, utvecklande och plötsligt blir det mer eller mindre en livsstil. Triathlon har varit en stor del av mitt liv i nästan 15 år men nu är det nog dags att knyta ihop säcken och avsluta det kapitlet. 


Nu skulle man väl kunna skriva en lång summering av mina triathlonår och rabbla resultat hit och dit men hur intressant är det egentligen? Vill man göra återblickar så finns ju bloggarkivet att läsa i. Jag tänkte mer göra en reflektion över vad sporten har betytt för mig för den har verkligen betytt så mycket mer än de personliga rekord och tävlingsresultat som jag har uppnått. För mig har alltid resan varit minst lika viktigt som målet och det har verkligen (nästan) alltid varit roligt att träna! Jag har försökt definiera det viktigaste och kommit fram till tre huvudkategorier:



1. Gnetandet  
Det är ganska intressant egentligen hur det kom sig att jag, som under hela min uppväxt och tidiga idrottskarriär alltid varit stark och explosiv, började med långdistanstriathlon. Från att tycka 1500m löpning varit långdistans gick jag på några år över till att gilla långt och ju längre desto bättre. Plötsligt så tyckte jag det var roligt att springa över två timmar och rulla fram i timtal på cykeln. Jag älskade att bli utsatt och prövad; exempelvis hungrig, trött, nedkyld och överhettad. Jag älskade alla olika känslor som dyker upp i dessa sammanhang som glädje, frustration, ilska, att känna sig stark, att känna sig svag, stolthet, lättnad och ibland besvikelse. Jag älskade tankarna som hela tiden spelade ett spel och jag älskade att lära känna sidor av mig själv som man bara får vara med om efter x antal timmar. Nä, jag vet inte vad som fick mig att börja men jag kan verkligen förstå att jag blev besatt av det när jag väl provade. Trots min explosiva bakgrund har det på något sätt passat mig bra att även hålla på länge.



2. Komplexiteten 
Jag ska inte säga att det är tråkigt att springa 100m. En gång i tiden älskade jag den kicken en perfekt start, bra acceleration och snygg fällning vid målgången gav. Det är svårslaget på sitt sätt men det går såklart inte jämföra det med långdistans. Det är oerhört svårt att lyckas med att få ihop det perfekta loppet och det beror såklart på att man håller på med flera grenar under flera timmar. Förutom en bra genomförd träning fram till tävlingen så ska det också klaffa med dagsform, pacing, nutrition, de yttre förhållandena, hur konkurrenterna agerar och inte minst det mentala spelet. Det har under åren blivit några lopp och det har faktiskt varit väldigt sällan jag har känt att jag kunde gjort så mycket mer. Jag har sett det som ett projekt och det har passat mig bra. En liten devis jag alltid gått efter är att med bra planering och förberedelser kan man slå de som egentligen är bättre tränade.


3. Extremt
Ni som har börjat med triathlon nyligen förstår kanske inte detta men när jag körde min första Järnmannen som tävlingen i Kalmar hette då så var det extremt att göra detta och det tyckte jag var häftigt. På den tiden hittade man en och annan tävlingsrapport på nätet men inte många visste så mycket om det. Fram till 2005 var det 150-200 deltagare i Kalmar och sedan började det stiga fortare och fortare. 2007 då jag körde på min snabbaste tid var vi 372 stycken. 2011 var det 642 och därefter fick tävlingen Ironman-status. Samma år vann Lisa Nordén silver på OS i London och sedan dess har i alla fall inte jag behövt förklara vad triathlon är vilken man alltid fick göra förr om åren. Det här är något jag tänkt på och jag ser det också som en av förklaringarna till att jag tappat en del intresse. Jag gillade när det var extremt. Jag gillade när folk tyckte jag var helt jävla sjuk i huvudet när jag berättade om vad jag sysslar med. Jag gillade känslan av att man gjorde något som inte många andra ens skulle tänka på. Idag har ju var och varannan person kört eller i alla fall tänker köra en Ironman-tävling ... och det är självklart fantastiskt men för mig blir det i stället mindre attraktivt. Jag vet att jag är konstig :)


Vad händer nu?
Om detta är ett definitivt avskedsbrev till triathlonsporten vet jag inte. Jag vet bara att jag just nu inte är det minsta sugen på att anmäla mig till någon mer triathlontävling. Det känns inte roligt längre och det måste det vara. Att träna utan mål har aldrig varit min grej utan det som gör mig motiverad är när jag ser syfte och mening med träningen. Därför har jag valt att i alla fall ta en paus och prova lite annat ett tag. Jag har sedan ett par år tillbaka också coachat andra och det känns som att det på något sätt uppfyller mina triathlonbehov. Jag finns därmed kvar i sporten och tycker fortfarande att det är superroligt att följa den.

Jag har varit aktiv inom idrottsvärlden i precis hela mitt liv och sett i det perspektivet så var triathlon bara en del av väldigt mycket annat. Jag är absolut ingen "triathlet" utan under en period utövade jag triathlon och är oerhört glad för den tiden. Men innan jag blir för gammal är det mycket saker jag vill lära mig och kunna göra så nu går jag vidare in i någon slags funktions-satsning och ska försöka bli mitt bästa jag. Och med det menar jag att dels jobba för att få en kropp som blir starkare och mer funktionell av träningen och dels ständigt hitta nya utmaningar och moment som jag vill klara av. Jag behöver inte bli bäst men kicken består i utveckling och att känna sig mer och mer komplett. Och allt detta ska naturligtvis kombineras med en bra balans i det stora hela. Jag är oerhört glad över allt triathlon har gett mig i form av både upplevelser och bra träning, självklart otroligt bra erfarenheter som jag nu tar med mig. 

Stay tuned. Jag kommer fortsätta blogga om den träning och tävling jag gör, oavsett vilken form den tar sig uttryck i!