Ironman Kalmar 2016

Denna tävling var som jag tidigare skrivit om mer som ett test än ett lopp. Jag gick in i detta med låga förväntningar rent tidsmässigt och även om jag mentalt var redo för start visste jag inte hur kroppen skulle reagera efter några timmar. Så det var dubbla känslor när jag gick mot startfållan. På ett sätt var jag lugn och avslappnad för om det var någon gång jag kunde köra en Ironman utan press var det väl nu, bara två veckor efter Norseman. Å andra sidan var det svårt att inte känna spänningen och bli lite smittad av alla laddade triathleter omkring mig. Omkring 2500 kom till start och jag kände mig inte direkt ensam när jag letade upp min fålla att starta i. Efter en grymt vacker nationalsång och grymt skön Kenta-sång så gick starten och vi började vandra ner mot vattnet. Jag kunde inte låta bli att tänka på att det kändes som om man blivit drabbad av masshypnos och vandrade mot en avgrund :)

Jag hade ställt mig i mitten av 1.10-fållan för även om jag simmade på en långsam tid i Norge visste jag att jag hade mer i mig. Hoppades jag i alla fall .... Det kändes ganska kallt den första biten men snart fick jag upp värmen och körde på ut mot första vändbojen. Strax före startskottet hade en massiv dimma kommit in över Kalmar sund och det var tur att de satt upp många bojar för man såg inte långt där i vattnet. Att sikta på landmärken var bara att glömma då man knappt såg fram till nästa boj. Hur som helst så hade jag placerat mig perfekt. Inte den minst knuff och jag behövde vare sig simma om eller bli omsimmad utan det var bara att glida med i klungan. Det kändes oerhört lätt och jag kunde ligga på fötter väldigt stora delar av simningen. När vi var ungefär vid piren med Kalmar-skylten så märkte jag att jag drog ifrån de jag hade omkring mig och därifrån simmade jag om en hel del. En helt perfekt simning och jag klev upp på en tid tre, fyra minuter bättre än väntat med mersmak. Kul! När jag hoppade på cykeln stod morsan och Ronja och hejade och synen av en glad Ronja bar jag med mig i minnet under dagens lite tyngre stunder.

 

Simning: 1.09:38. 88:e tid i AG och 529:e totalt.   

Ut på cykeln kändes det bra. Det blåste inte mycket och temperaturen var perfekt. Jag såg några omkring mig som hade massor av kläder på sig men det tror jag de ångrade för det var långt ifrån kallt. Det verkade som att jag var omgiven av skapligt jämnstarka cyklister för jag tyckte jag hade folk omkring mig hela tiden. Ute på Öland tror jag inte jag cyklade längre ifrån någon än 20 meter vid något tillfälle. Stundtals var det nästan svårt att hålla regelmässig lucka men överlag såg jag oerhört lite drafting omkring mig. Där jag låg försökte de flesta hålla avstånd vad jag såg så det var schysst! Hela svängen på Öland kändes stabil även om jag av någon anledning var ovanligt pissnödig. Tror jag pissade sex gånger bara på Öland men det var bara att börja trycka lite extra salttabletter så var det problemet ur världen resten av dagen. Jag började nu bli stel i rygg och nacke och jag såg fram mot att få se Ronja och höra henne skrika heja pappa.

Förra året stod jag själv i publiken och tittade på när cyklisterna varvade och tusentals hejade på. Jag blev avundsjuk då och det var precis så underbart som jag hade hoppats att cykla in mot rondellen med täta åskådarled flera hundra meter. Slingan på fastlandet hade jag cyklat förut och kände till den men det började bli segt nu. Det var dock väntat så jag gjorde ingen affär av det utan fortsatte bara med att peta i mig energi och dryck samtidigt som jag försökte hålla humöret uppe. Det var skönt att påbörja sista milen och sedan glida in mot den andra växlingen. Det gjorde fruktansvärt ont att springa barfota på asfalten men att se mina supporters vid staketet piggade upp! Snart var jag på väg ut på löparbanan.

Cykeltid: 5.34:39. 112 i AG och 657 totalt.

Ja, vad ska jag säga om löpningen. Planen att springa väldigt långsamt försökte jag hålla och under första varvet så tyckte jag att runt 5.25-5.40/km kändes perfekt. Det var ju bra då den farten skulle motsvara en mara på under fyra timmar och det skulle jag vara grymt nöjd med. Ut på andra varvet sprang jag en stund med Esad som gick ut på sitt första och det var trevligt. Det var mycket folk längs löpbanan som hejade och jag träffade många bekanta både bland löparna jag mötte och i publiken. Riktigt skoj och andra varvet var hyfsat snart avklarat även om farten nu låg på 6min/km och jag började ställa om målsättningen till att möjligen klara elva timmar totalt. I depåerna körde jag en standardvariant med vatten, chips, citron, cola och vatten vilket funkade bra. Jag hade ingen energidipp utan det var helt enkelt benen som tackade för sig till slut. När det var en mil kvar tyckte mina ben att det var dags att sluta och det blev helt plötsligt oerhört tungt. Jaja, jag fick vara glad att det höll så här länge ändå. Det blev med andra ord överlevnad in i mål men jag var fast besluten att hålla mig springandes/lunkandes och det gjorde jag. Det gick inte fort men jag gick inte något förutom några steg vid depåerna. Det gjorde så ont att jag knappt kunde njuta sista biten men till slut var jag på upploppet och kunde falla ihop snyftandes i målområdet. Så underbart att gå i mål!

Löpning: 4.18:17
Totalt: 11.08:15. 126:a i AG och 695:a totalt. 

Reflektionen nu efter loppet är att det är fantastiskt vad kroppen klarar så länge som huvudet är med i leken. Jag är övertygad om att det var min inställning som tog mig runt och sedan när det större delen av dagen ändå gick bättre än väntat så var det ännu lättare att hålla sig positiv. Inför loppet så var jag sugen och såg fram mot det och faktum är att jag egentligen kände av tävlingen två veckor innan förrän sista milen på löpningen. Det är såklart möjligt och rimligt att jag hade kört på kanske 10.30 - 10.40 om jag inte kört Norge men jag tycker jag presterade bra. Bättre än vad jag själv trodde och det känns bra. Nu några dagar efter loppet är jag fortfarande glad och jag tänker på framtida tävlingar. Vi får se vad det blir nu framöver men detta var min 10:e Ironman-distans och kanske räcker det så. Samtidigt så börjar suget att köra snabbt igen komma men till att börja med ska jag smälta detta och njuta.

Stort tack till Ronja som var den största källan till min positiva energi och till morsan som ställde upp och kom ner när Marika tyvärr inte kunde vara med.

\Mikael Selvin

PS. Kika gärna in på min coachingblogg: https://mstricoach.wordpress.com/2016/08/22/ironman-kalmar-ska-du-anmala-dig/ DS.