Klassikern 1997

Jag kom från en fem år lång karriär som friidrottare när jag en dag bestämde mig för att göra en klassiker 1997. Sprint och mångkamp var det jag fokuserade på och jag överdriver inte när jag ansåg 1500m vara långdistans. Min omgivning ansåg mig vara dum i huvudet men det var bara sporrande och ska jag vara ärlig trodde jag att det skulle bli en barnlek. Det var väl inget att köra en klassiker? Jag var ung och dum och tog det hela med en klackspark om jag ska vara ärlig.

Det hela började med Vasaloppet öppet spår som jag innerst inne fasade mest för. Jag hade aldrig tidigare åkt längdskidor och av någon anledning bemödade jag mig inte att göra det inför detta heller. Jag åkte helt enkelt upp till Mora, hyrde ett par vallningsfria längdskidor och dagen efter stod jag på startlinjen för 90km skidor. Jag tänkte att jag hinner nog lära mig på vägen. Jag åkte och åkte och till slut kom jag faktiskt i mål utan några större missöden. Det var fem plusgrader och spåren var inte fina kan jag säga. Det jag minns mest från loppet är de sista tre milen som gick i beckmörker och att jag fick skynda på för att hinna innan de stängde målet. Jag var bland de 100 sista ute på banan och resan tog ca 11h 40min.

Därefter var det dags att bita i Vätternrundan. Jag växte ju upp i Motala och detta lopp fanns runt omkring mig redan från barndomen. Det var alltid någon man kände som cyklade och jag hade varit funktionär både i depåer och i målgången flera gånger. Att cykla Vätternrundan var jag liksom inställd på att göra någon gång i livet och det var ju lika bra att få det gjort. Jag lånade en racer av en kompis i friidrottsklubben några veckor innan loppet och jag tror jag fick ihop 15-20 mil i alla fall. Det här loppet startade jag helt respektlöst och förstod nog inte riktigt hur långt 30mil var. Det starkaste minnet är soluppgången över Vättern efter en hel natts cyklande. Sjukt vackert! Jag startade bland de första den gången och det kändes som det aldrig tog slut. Jag rullade in i Motala strax under 15 timmar och det var skönt att vara framme.

Sedan kom Vansbrosimningen och det var något jag med all rätt inte hade särskilt stor respekt för. Jag har alltid varit ett vattendjur och har alltid simmat en hel del. Ingen strukturerad simträning direkt men ett antal längder i Motala simhall hade det blivit genom åren. Dessutom fick jag låna en våtdräkt av ytterligare en klubbkompis så kylan spelade ingen större roll. Jag minns inte tiden men det gick ganska lätt i alla fall. Edit: jag mailade kansliet idag och fick reda på att jag hade 58.06.

Slutligen var det då det beryktade Lidingöloppet. Det här var verkligen långt och jag hade innan inte sprungit längre en milen. Men det ordnade sig det också fast det var en lång plåga. Jag hade fruktansvärt ont i hela kroppen och det tog en evighet. 3.49,51 blev tiden och jag var väldigt långt ner i resultatlistan men det var en grym känsla att få sista delen i klassikern avklarad. Lidingöloppet var helt klart värst bland de fyra och mycket tuffare än väntat.

Nu när man tänker tillbaka på det så är det ju otroligt vad man klarar av bara man vill. Att jag ens försökte förstår jag knappt idag men jag är väldigt glad över att jag gjorde det. Jag förstod helt enkelt inte hur stor utmaning det var och det var väl därför det gick. Jag hoppas fler vågar prova och jag om någon kan intyga att det går bara man är tillräckligt motiverad. Jag rekommenderar i och för sig lite mer träning innan än vad jag hade … Med bra förberedelser blir det mycket roligare och man hinner knappt hinna i mål innan man funderar på nästa års lopp. Så ta steget nu och anmäl dig till det där du funderat över i flera år. Det är enorm kick att klara av det!