Ö till Ö 2009

Det är svårt att helt beskriva den upplevelse vi var med om i Söndags men jag gör ett försök. Tävlingen har kallats Sveriges tuffaste endagstävling och det kan nog vara sant. Ö till Ö är ett riktigt kraftprov på alla sätt och vis och det är med en riktigt mörbultad kropp jag sitter och skriver detta ett par dagar efter loppet.

Starten gick strax efter sex och det var skönt att äntligen få komma iväg. Loppet inleddes med en löpning på 1,5km och dagens längsta simning på 1600m. Väl i vattnet kom vi iväg bra och avancerade genom fältet. Vi simmade riktigt fort och var faktiskt inte långt från täten i detta skede av loppet. Tyvärr varade detta inte så länge för när vi kravlade upp på land vi snart känna på vad detta lopp verkligen handlade om. Terrängen var riktigt tuff med hala klippor, snårig skog och sankmarker som verkligen sög musten ur benen. Ingen av oss är någon erfaren terränglöpare och vi tappade på land men körde på bra under simningarna. Vi hade bra fart som kändes något så när bekväm men successivt blev det tyngre och tyngre för mig.

Jag minns att jag kollade på klockan efter tre, fyra timmar och tänkte hur fan jag skulle orka åtta timmar till … Nu började jag få problem med kramper som framför allt blev besvärliga efter varje simning och den första riktiga krisen kom efter en simning på 1000m. När jag kom in i vattenbrynet knöt sig benen totalt och jag låg som en klubbad säl på rygg och skrek av smärta. Med hjälp av Kleberg tog jag mig till slut upp på fötter och vi började ta oss framåt igen på tunga ben. Det kändes inte speciellt kul att än en gång agera bromskloss (förra gången under superklassikern) men all heder åt min kamrat som pushade på mig. Nu började operation återhämtning på allvar och jag hävde i mig mycket vätska och så länge vi tog oss framåt fanns inte tanken att bryta loppet. Helt plötsligt dök en grymt snäll tant upp som vid sitt hus hade dukat upp med vätska och energi. Jag var precis då inne i en av de tyngre perioderna och hon dök verkligen upp i rättan tid. Jag blev dock lite orolig när hon beskrev hur banan såg ut framåt och snart väntade den så kallade ”helvetessimningen”, en simning på 1400m i strömt vatten som gjorde att det blev extra kallt.

Efter ett jobbigt parti löpning kom vi då fram till denna simning och jag kan ärligt säga att jag blev livrädd när jag blickade ut över sundet vi skulle ta oss över. Nu var det en fråga om säkerhet och just då kändes det ärligt talat som om jag skulle drunkna om jag hoppade i. Vi stod (jag låg) på klipporna och diskuterade hur vi skulle göra när lag efter lag kom förbi och här visade sig lite av den mentalitet som rådde under det här loppet. ALLA stannade till och frågade hur det var med mig och erbjöd sig hjälp innan de fortsatte. Tack för det allihopa! När Normans lag kom förbi började Jesper genast massera mina ben och även om det gjorde fruktansvärt ont var det på något sätt en skön smärta. Han visade Kleberg hur man gjorde och sa åt honom att fortsätta några minuter till så skulle vi nog kunna ta oss över. Efter en stund kändes det faktiskt bättre ända tills jag reste mig upp … benen knöt sig totalt igen och nu fattades beslutet att bryta detta lopp. Vi kom fram till att vi skulle fråga nästa lag om Kleberg kunde få hänga med dom in i mål och då dyker våra rumskamrater Peter och Roine från natten upp och visar en så hjälpsam sida att jag blev rörd. De ville inte lyssna på snacket om att bryta utan började i stället övertala mig om att i alla fall försöka. De skulle simma med oss och dessutom ropade vi på en följebåt som lovade att åka precis bredvid oss hela vägen över. Detta gjorde att jag intalade mig själv att hoppa i för nu skulle det i alla fall till mycket om jag skulle drunkna … Jag vevade på med enbart armarna för att spara benen och låg fint inbäddad bland mina kamrater. Det gick faktiskt hyfsat och sakta men säkert kom den andra sidan närmare. När det var en tredjedel kvar fick jag en ny kramp men efter att hängt på båten och stretchat körde jag igång igen och väl uppe på land ropade jag högt av glädje. Snacka om delseger! Jag kan inte nog tacka för stödet i det läget, det var riktigt nära att det tog slut där.

Vi lunkade på igen och med vetskapen om att det värsta nu var gjort gick det härifrån faktiskt lite bättre och bättre. Vid redbull-stationen tryckte jag i mig en stor bit saltgurka och jag kände att jag började få ordning på vätskebalansen. Det fortsatte självklart med jobbig terräng och mängder av simningar men nu gjorde det liksom "bara" ont i benen. Kramkänningen hade mer eller mindre försvunnit och det gick i alla fall springa på de lättare partierna. Jag körde också utan fenorna så Kleberg fick det lite jobbigare då han fick släpa på dessa under simningarna. Det gjorde i och för sig inte så mycket då han som vanligt var grymt stark. Cykelsträckan var ett stort delmål och det var riktigt skönt när vi äntligen fick gränsla våra vackra damcyklar.

Vi tog det ganska lugnt här och njöt av att vi tog oss framåt på ett relativt lätt sätt. Vägen var vacker och cykeln fungerade klockrent så det var bara att ladda batterierna med vätska och energi som vi hade med oss. Enda missödet var ett getingstick på min hand men det var ju inget i det här sammanhanget. Timmen på cykeln gick fort och nu var det bara några få korta sim- och löpsträckor kvar. Precis på slutet av cyklingen träffade vi på Håkan och hans lagkamrat men tyvärr var de lite sega så vi fick köra på utan dom. Efter en stund kom vi ifatt Roine och Peter igen och vi bestämde oss för att hålla sällskap resten av vägen. Sista biten gled vi på i skönt tempo och snart uppenbarade sig den SISTA simningen vilket var grymt härligt! Lite skoj här var att vi träffade på den följebåt som följde oss över den jobbiga simningen och de undrade hur i helvete jag hade lyckats ta mig hit : ) Sista löpningen var på 2,5km och det var bara att mosa på. Snart såg vi mållinjen och det var absolut en av mina skönaste målgångar någonsin. Underbart!

Vi hade innan fått höra att detta var Sveriges bästa organiserade tävling och vi kan bara instämma. Det är imponerande hur de får ihop ett sånt är arrangemang och allt runt tävlingen fungerade verkligen klockrent. Visst hade vi högre ambitioner än ”bara ta sig i mål” men jag är så fruktansvärt nöjd över att jag tog mig igenom det här och upplevelsen totalt sett är helt klart den bästa jag haft i tävlingssammanhang. Rekommenderas starkt!

Ett par till rapporter:
Min vapendragare Kleberg
Vision Unlimited
Tommy
Olsson

Bilder från årets upplaga