Jag är ett stort friidrottsfan och älskar sporten eftersom den är så enkel. Den som springer fortast, hoppar högst eller kastar längst vinner, that's it. Som jag ser det är detta en av anledningarna till att sporten är så populär hos så många plus att det är lätt att sätta sig in i deltagarnas prestationer. De flesta av oss har ju själva någon gång i livet provat många av grenarna och vem har inte som barn tävlat i "friidrottsliknande" lekar. Vi förstår liksom hur svårt det är att hoppa över åtta meter i längd eller springa milen på 26min eftersom vi själva förmodligen har ett PB att relatera till.
Höjdpunkterna än så länge under VM är självklart Usain Bolts båda världsrekord men detta tjatar ju alla andra om så det behöver inte jag göra ytterligare. Förutom detta hyllar jag mångkamparna som jag ser som de mest kompletta idrottsmännen. Nu är jag visserligen partisk eftersom jag själv höll på med detta som junior men finns det något mer imponerande än allsidighet? Särskilt kul är det att Henrik Dagårds gamla rekord från -94 äntligen slogs av Niclas Wiberg. Han må se ut som en förvirrad, tanig skolpojke men satan vilken potential den mannen har. Fortsätter han sin utveckling så är det inte omöjligt med medaljer kommande mästerskap. Respekt!
Måste också beklaga mig lite över friidrottens svarta får som jag alltid sett som lite av en freak show - gångsporten! Här går vi emot allt friidrotten står för och inför både onaturlighet och dessutom bedömning. Visserligen är gång kanske det mest naturliga vi gör i vardagslivet men inte i 4-minutersfart och på ett sätt som är skrattretande att titta på. Som jag ser det är det som att tävla i vem som viskar högst och jag tror inte många skulle bli ledsna om skiten ströks ur mästerskapsprogrammen. Dom fick ju inte ens gå i mål på stadion i år utan blev förpassade till någon bakgata någonstans och det var fler funktionärer än publik längs banan ... :)
No comments:
Post a Comment